Helenas historia börjar för två år sedan när hon på läkarnas inrådan genomgick en avgiftning från den tunga medicinering hon gick på. Hon kände också själv att de 28 piller hon tog varje dag var på tok för mycket där dagarna förflöt i ett neddrogat tillstånd.
Avgiftningen blev plågsam. Helena såg syner, fick delirium och mådde både fysiskt och psykiskt dåligt. Avgiftningen gjordes inne på 25:an (psykiatrin vid Piteå älvdals sjukhus).
Avliva husdjuren
Efter knappt två veckor åkte hon hem till sin lägenhet, sin pojkvän, två katter och en hund. En kort tid efter att hon kommit hem hörde hennes kontaktperson av sig och ville att hon skulle avliva husdjuren som kontaktpersonen ansåg att hon inte kunde ta hand om.
– Det blev en hård smäll att de ville avliva djuren och jag började må sämre. Katterna och hunden betyder jättemycket för mig. De tröstar mig när jag mår dåligt och får jag inte ha dem kände jag att jag lika gärna kunde ta livet av mig, säger Helena.
Självmordsförsök
I oktober 2011 gjorde Helena ett självmordsförsök. Hon hamnade i Sunderbyn och omhändertogs sedan enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och hamnade åter igen på 25:an. Under LPT:n fick Helena inte promenera utomhus själv.
– Men jag fick gå ut och röka utan övervak. Det gjorde jag och tänkte om de skulle märka om jag stack. En gång promenerade jag bara iväg. Efter fyra timmar fick jag ett SMS där personalen undrade var jag var.
Efter någon vecka blev Helena utkörd från 25:an. Hon började må allt sämre och hamnade i en djup depression. Hon låste in sig i lägenheten och hade bara kontakt med pojkvännen och sin pappa.
Personal från psykiatrin kom förbi någon enstaka gång.
I slutet av januari fick Helena en psykos. Såväl det psykiska som det fysiska måendet blev ännu sämre. Hon började skära sig och fick vanföreställningar om att hon dödat en person. Allt eftersom lade kroppen av. På 25:an orkade hon inte vara. Då magen slutade fungera hamnade hon på akuten.
Kroppen gav upp
Hon skrevs in på medicin, kraftigt uttorkad och med näringsbrist.
– Tanken var att jag skulle få ligga där i fem dagar men redan efter en dag blev jag hämtad till 25:an.
I det här läget gav Helenas kropp upp helt. Käken låste sig och hon tappade talförmågan. Synen försvann och till slut låg hon i blöjor i sängen och dreglade.
Helena förstod att det var något annat fel på henne än bara det psykiska men hon fick inget gehör för det och till slut kunde hon inte förmedla sig över huvud taget.
– De sade att jag var förstoppad och att förstoppning kunde göra konstiga saker med kroppen och få en att göra underliga saker.
Vill ha samtalsterapi
Läget var akut. Helena riskerade att dö och hon skickades till Umeå. Där konstaterades att hennes fysiska problem berodde på kraftig B 12-brist. Hon akutbehandlades och kunde så småningom återvända till Piteå i bättre fysisk form men med men. I dag dras hon med dubbelseende och ögonen skelar.
Hon är bitter på psykiatrin som hon känner inte lyssnar på henne.
– Om de bara trott på mig då jag sa att jag var fysiskt sjuk hade jag sluppit gå igenom allt det här och sluppit synproblemen.
Behöver adhd-medicinen
Helena känner att psykiatrin aldrig ställt upp för henne och att hon inte får den hjälp hon behöver.
– Jag kan inte säga exakt vilken hjälp jag behöver men jag skulle i alla fall vilja ha kontinuerlig kontakt med en psykolog. Det har jag aldrig fått utan det har bara handlat om medicinering. Om jag sedan inte ”sköter” mig som de tycker hotar de med att dra in på medicineringen.
I dag tar Helena medicin mot sin grava adhd. Hon får också en del ångestdämpande och stämningsutjämnande medicin. Hon tar också sömntabletter då och då.
– Jag kan leva utan det mesta men jag fungerar inte utan adhd-medicinen.
Som det är nu vill inte Helena ha någon kontakt med 25:an. Hon känner inget förtroende för dem och vill ha annan hjälp.
– När jag sade till dem att jag inte vill ha något med dem att göra fick jag genast ett brev där de hotade att dra in adhd-medicinen. Det är så de jobbar och det blir fel. De kuvar en med hot. Om de drar in adhd-medicinen fungerar jag inte som människa. Den är livsnödvändig för mig.
Personligt ombud
I december 2012 fick Helena kontakt med ett personligt ombud. Han hjälpte henne med att ta de nödvändiga kontakterna med vården och upplyste om hennes rättigheter. Helena tog även kontakt med Strömgården som egentligen är till för missbrukare.
– Jag behövde verkligen någon att prata med och där får jag prata men en kvinna även fast jag inte har missbruksproblem. Det blir en form av samtalsterapi när jag inte får prata med en psykolog.
Ombudet betyder mycket
Sakta började livet vända till det bättre. Helena fick byta kontaktpersoner inom psykiatrin och får nu hjälp när hon behöver det. Hon har även återfått lite av förtroendet för psykiatrin efter att ha fått träffa och prata med sin läkare några gånger. Träffar där hon haft stöd av sitt ombud.
– Mitt personliga ombud betyder oerhört mycket för mig. Jag börjar också lita på mina kontaktpersoner som hjälper mig på en gång om det krisar.
I dag mår Helena lite bättre. Men hon är besviken på vården och vill ha någon form av upprättelse, något hon delvis fått genom den lex Maria-anmälan som vården gjorde och som visar på att hon felbehandlats. Se artikel intill.
Just nu kämpar Helena med att få upprättelse i sina journaler.
– Det står mycket felaktigheter i dem och det vill jag rättas till. Det skulle betyda mycket för mig.
Helena vill med sin historia gjuta mod i andra som hamnat i liknande situationer.
– Jag tror att om någon törs berätta så kanske fler får mod att göra det. Jag tycker inte att psykvården fungerar som den ska.
Fotnot: Helena heter i verkligheten något annat.
Ylva Forslund
ylva.forslund@pitea-tidningen.se
0911–64517
Publicerad 24 september 2013 
-----------------------------------
Detta är min upprättelse + att jag "vann"
min egna anmälan och Lex-Maria anmälan!
IVO har gett sjukhuset kritik på ett
antal paragrafer som dom ansåg att
vården hade brutit mot! Jag är glad
Över detta, men dom glömska minnena finns fortfarande i mitt huvud och dom
verkar jag aldrig bli av med! :(
Mina ögon är fortfarande cp efter 
2 operationer och det blir kanske fler
men ögonen är mycket bättre men
långt ifrån bra, tyvärr! :(