Händelseförlopp!!!
"Under 2011 hade jag depressioner som svängde mycket, och i oktober mådde jag så dåligt att jag blev inlagd på den slutna psykiatriska avdelningen på Piteås sjukhus, avdelning 25. Jag hade då en djup depression, med svåra sömnproblem och mycket ångest.
I december blev jag, mot min vilja, utskriven från avdelningen och hemskickad.
Mina fysiska symptom började kring december 2011.
Det började med att jag tappade känseln i fötterna..
Redan här hade jag två kontaktpersoner som besökte mig i hemmet ungefär 1-2 gånger varje vecka. Kontaktpersonerna kom från psykiatrins öppenvårdsavdelning, enhet B, och vi kallar dom C1 och G2
Även en E3, från vårdcentralen i Piteå, kom hem till mig två gånger i veckan, för att dela ut min medicin.
Mellan jul och nyår blev jag så uppsvälld i ansiktet att jag besökte akuten vid ett tillfälle.
Detta visste även mina kontaktpersoner om, och E3 från vårdcentralen ringde även C1 för att diskutera mitt mående.
I januari 2012 höll min djupa depression fortfarande i sig, tappade mer känsel som spred sig upp mot vaderna, jag åt väldigt dåligt och tappade en del i vikt. Jag fick problem med magen, var konstant förstoppad och åkte in till akuten en gång på grund av detta där de gav mig laxering.
Kort efter detta upplevde jag något som jag tror kan ha varit en psykos. Jag har mycket minnesluckor från den här tidpunkten, men vet att tillståndet varade i över två veckor. Under den tiden hade jag hallucinationer, vanföreställningar och delirium (bland annat affektiva störningar och problem med motoriken). Bland annat trodde jag att något fanns under huden bakom mina öron, vilket resulterade i att jag skadade mig själv i ett försök att "få ut" det som fanns där under. Jag fick även för mig att jag dödad en norsk tjej och att mitt uppdrag va att ta över Norge innan Norge tar över Sverige osv,
Mitt humör och beteende under de här veckorna var också mycket förändrat, jag var bland annat mycket aggressiv mot de som står mig nära, på ett sätt som för mig inte är normalt.
Benny, min partner, ringde under den här tiden till psykiatrin för stöd, men ingenting händer. Jag berättade även kontinuerligt allt som hände för en av mina kontaktpersoner, C1, som berättade för mig att alla mina symptom berodde på min förstoppning.
Sömnproblemen jag hade sedan tidigare blev värre, och under den här perioden kunde jag vara vaken ofta upp till fyra dygn i sträck. Det femte dygnet somnade jag av utmattning, men bara i några timmar, för att sedan vakna och vara vaken tre - fyra dygn i sträck igen. Jag vände mig till psykiatrin, och till kontaktperson C1, och fick utskrivet propavan för 1 veckas bruk, trots att jag sedan tidigare visste att de inte fungerade för mig. Läkaren lovade att låta mig testa något annat om dessa tabletter inte fungerade, men då det visade sig att de inte hjälpte mig att sova hade han helt plötsligt ändrat sig och jag fick vara utan sömnmedel.
I februari 2012 blev depressionen än värre. Det blev även mina fysiska symptom; jag blev ofta väldigt yr, ibland så yr att jag ramlade, ibland gav benen bara "vika" under mig och vid något tillfälle svimmade jag. Jag tappade ännu mer känsel i benen upp mot låren, även på andra delar i kroppen och upplevde en stark fysisk svaghetskänsla. Allt oftare blev jag liggandes i soffan eller sängen, då motoriken försämrades och kroppen kändes svag, och jag fick svårare och svårare att ta mig upp och röra på mig.
Under februari månad fick jag några krampanfall, som vid epilepsi, där musklerna krampar i hela kroppen och jag är oförmögen att röra mig, fast med skillnaden att jag hela tiden är vid medvetande. Krampanfallen gav med sig efter några minuter.
Kontakten med C1, G2 och E3 fortsätter under hela februari och mars, och de besöker mig fortfarande 1-2 gånger/vecka. Jag och min partner Benny uttrycker under hela denna tid oro över mitt tillstånd, både psykiskt och fysiskt.
I mars månad börjar jag få brännande smärtor i fötterna. Smärtorna blir snabbt värre och nästan outhärdliga. Smärtan går upp i benen, för att sedan ta sig ut i hela kroppen, även huden gjorde ont.
Jag blev mycket svullen, det kändes som någon form av vätskeansamlingar, i hela kroppen. Detta syntes mycket tydligt.
I mars låg jag i sängen hela tiden. Jag kunde knappt röra mig alls, och måste använda blöjor hela dygnet då jag inte kan ta mig till toaletten.
All mat och vatten som jag försökte få i mig kräktes jag upp.
En dag i mars kontaktar Benny återigen psykiatrin i Piteå, eftersom mitt tillstånd är uppenbart dåligt. Från psykiatrin får Benny rådet att försöka få i mig salt, kanske via kaviar, och genom att hälla lite salt i vattnet jag drack.
Jag hade sedan en tid tillbaka ätit antabus, men ville ta bort den nu för att kanske kunna minska mitt illamående lite då jag inte kunde behålla något jag åt eller drack. Samma dag som Benny ringde till psykiatrin och fick rådet att ge mig salt, diskuterade jag antabusen med C1 som direkt sa att jag inte fick ta bort den. Istället för en konstruktiv diskussion kring detta frågar hon mig om jag frågar detta för att "jag var sugen på att supa". Detta trots min uppenbara oförmåga att själv kunna sitta utan stöd i sängen, och trots att hon vet att jag använder blöja dygnet runt.
Jag uttrycker sedan min oro till C1 att jag misstänker att jag har vätskebrist (då jag inte kunnat behålla något jag druckit under en och en halv veckas tid), varpå hon nyper mig i skinnet på handryggen och konstaterar att jag inte har vätskebrist.
Ännu lite senare under samma dag, kring 22-tiden, ringer Benny efter ambulans. Jag är så svag att jag inte kan ta mig till båren själv, ambulanspersonalen måste lyfta mig. Jag hamnar då på akuten och det konstateras att jag lider av akut vätskebrist. Jag stannar på medicin avd under ca ett dygn med dropp, samtidigt som blodprover tas. Efter det här dygnet kommer överläkare F4 till medicin avdelningen och berättar att jag skrivits ut. Istället ska jag nu till avdelning 25. Jag blir orolig över detta, akutläkaren hade sagt att jag var i behov av dropp.
Jag slussas vidare till avdelning 25 (slutna psykiatriska vårdavdelningen) där jag får stanna i några dygn.
Vid 15 tiden kom jag in på avd 25. Jag tog direkt kontakt med en sköterska, M5, och förklarade för henne att mina problem var fysiska, inte psykiska. Hon lyssnade och jag fick medhåll. Hon skulle göra allt hon kunde för att jag skulle få komma till medicinavd igen, men uppenbarligen lyssnade ingen på henne.
På 25:an blev jag liggandes i sängen, utan larmklocka, och förklaringen var att någon som satt i rullstol var i mer behov av en larmklocka än jag. Det gick ofta flera timmar innan någon ur personalen kom in till mitt rum och tittade till mig.
Första dygnet jag var på avd 25 kommer en kvinna ur personalen in till mig ca en timme efter middagstid med matbrickan. De hade glömt bort att ge mig mat.
Jag blir chockad när hon ställer brickan på bordet bredvid min säng, och säger att jag måste ha hjälp med att äta då jag knappt kan röra mig alls. Kvinnan ur personalen berättar att hon inte tänker hjälpa mig, men sätter sig för att titta på medan jag desperat försöker sätta mig upp i sängen. Situationen var mycket förnedrande och kränkande, och därför bad jag henne att gå, med förklaringen att jag klarar mig själv.
Hon lämnade rummet och jag försökte sova, vilket inte gick. Jag var vaken hela natten, och väntade på att någon ur personalen skulle komma. Ingen kom och tittade till mig under hela natten, och ingen gick in i rummet för att hämta matbrickan.
Dagen därpå ändrades bemötande och rutiner från personalens sida. De kom in till mig en gång varje kvart och försökte vid tillfällen ge mig kokat saltvatten (vätskeersättning?) och banan. De började även diskutera ECT behandling, vilket inte kunde genomföras direkt då jag hade mycket slem i halsen.
Runt tredje dygnet på avdelning 25 låste sig mina käkar och jag kunde inte längre öppna ögonen. Mitt försämrade tillstånd och en begynnande lunginflammation sköt upp ECT behandlingen ytterligare. Överläkare F. Barca beslutar att sätta in dropp samma dag, men då mitt tillstånd inte förbättrades slussades jag tillbaka till medicinavdelningen.
På medicin vill de göra en hjärnröntgen, men av någon anledning skjuts den upp i över ett dygn. Jag minns inte mycket av dagarna jag låg på medicin, mitt tillstånd var mycket mycket dåligt, jag var okontaktbar och förlamad, och skulle vilja beskriva tillståndet som medvetslös.
Då hjärnröntgen genomfördes såg man ”fläckar”, och efter detta transporterades jag vidare till neurolog på Umeå lasarett, där man relativt snabbt konstaterade att det rörde sig om vitamin B12 brist samt andra vitamin B brister. Åtgärder sattes in och jag blev snabbt bättre.
Även fast jag mådde bättre och bättre och sakta tog mig tillbaka till någorlunda normala rutiner, så hade jag problem med synen. Jag hade dubbelseende och skelade en del. En tid efter tillfrisknandet besökta jag ögonkliniken på Piteås sjukhus och meddelades efter undersökningen att ögonskadorna som uppstått i samband med ovan beskrivna sjukdomsförlopp att det inte är säkert att det går att rätta till.
Jag måste nu leva med dubbelseende och skelögdhet, men hade vården (kontaktpersoner, vårdpersonal och överläkare ) tagit mitt tillstånd på allvar och behandlat mig korrekt, och i tid, hade jag troligtvis inte haft dessa kroniska skador nu.
Mitt förtroende och tillit till vården har även den skadats rejält. Jag känner mig sviken, kränkt och orättvist behandlad, bemötandet jag fått under dessa månader är under all kritik. Utbildad vårdpersonal har helt ignorerat min psykiska och mina fysiska symtom, till den grad att jag blir medvetslös innan jag får riktig hjälp."
Jag hade alltså kunnat dö bara för att ingen lyssnade och tog mig på allvar, trots att C1 och G2 vet att jag inte är en som ropar varg i onödan! Läkaren i Umeå sa att jag ha haft riktigt tur detta hade kunnat sluta med att jag dog eller hjärnskador så trots att mina ögon skelar och jag ser dubbelt så är det en lindrig skada om man jämför med vad som kunnat ske.. Kunnat bli en grönsak.. Personligen så tycker jag inte sådant folk inte ska jobba med folk, man måste lyssna på den som är sjuk, ta hen på allvar oavsett hur sjukt det låter.. Sen när dom vet att jag inte gnäller i första taget... När jag gnäller om fysisk sjukdom då är det nåt allvarligt, men ingen lyssna, INGEN!!!! :(
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar